på mitt rosa moln

Har den senaste tiden haft socialstyrelsens beslut om de nya riktlinjerna för sjukskrivningar för utbrända och deprimerade. Det hela handlar om att personen som lider av utmattningssymptom, utbrändhet eller depression inte ska få vara sjukskrivna. De nya riktlinjerna för utmattningssyndrom är att det i normal fallet inte kommer att vara en enda sjukskrivningsdag. För depression är motsvarande siffror 0 dagar för lättare depression, upp till tre månader sjukskrivning för måttlig, och upp till 6 månader för allvarlig depression. Målet är enligt socialstyrelsen (och försäkringskassan) att minska de slentrianmässiga sjukskrivningar som läkare oftast gör i dessa fall.  Dessutom vill de se till att den drabbade lär sig att hantera sitt liv och lär sig att inte överarbeta så mycket. Det låter jättebra, men jag är mycket skeptisk till det hela.

Det som jag ser framför mig är att folk som behöver hjälp inte får den hjälp de behöver. Om man är utbränd och går in i väggen behöver man tid för att läka sig själv och finna sin styrka igen. Jag tror helt inte på att det hjälper att bara säga åt personen att jobba mindre och skicka tillbaka den till sin arbetsplats igen.

Likadant personer som lider av depression. Jag kan ha fruktansvärt fel men jag är rädd för att läkare skickar hem personer med depressioner och psykisk ohälsa med orden att det inte är så farligt ändå. Detta är i mina ögon ett farligt och dumt drag. Deprimerade personer som inte får hjälp kan bli desperata och försöka ta sitt liv. Och utmattningssymptom kan leda till att man dör. Stress kan döda. Så jag funderar på hur sjutton socialstyrelsen tänker i detta fall.

MIt tilltro till hela systemet är minst sagt skeptiskt och jag betvivlar starkt att detta kommer gynna den lilla människan som mår dåligt. Istället känns det som om försäkringskassan beslutat sig för att spara in pengar och samtidigt förfina siffrorna på långtidssjukskrivna totalt. Så då kommer man på den geniala idén att dra in sjukskrivningar på lite olika saker, ryggskott bland annat. Från innan 200 dagar till max två veckor om man har ett mycket krävande arbete. Jag kan se min far framför mig när han ligger i sängen i veckor och har så ont att han inte kan röra sig.  Två veckor up your ass.

Hur detta ska hjälpa de som redan mår piss ser jag inte. En kvinna sa i en artikel i DN att hon välkomnade förslaget. Hon hade själv varit utmattad och blev sjukskriven i 1.5 år, detta gjorde att hon hade väldigt svårt att komma tillbaka till arbetet igen och att de nya riktlinjerna skulle förhindra att man tappade kontakten med arbetets livet. Mycket vackert. Men jag köper det ändå inte fullt ut. Faktum är att  jag inte köper det sociala nät som finns överhuvudtaget när det kommer till dessa "sjukdomar". Speciellt inte de som handlar om psykisk ohälsa.

Psykvården i dagens samhälle är skrämmande ibland. Vi läser i tidningarna om psykiskt sjuka människor som begår makabra våldsbrott, jag minns speciellt vansinnesbilfärden i Stockholm för något år sedan, eller mannen som överföll folk i en tunnelbana med ett järnrör (eller var det en yxa?).  Jag minns inte om det var båda eller bara den ena av dessa män som hade uppsökt psyk ett flertal gången med inte fått någon hjälp. Som jag sa innan så kan folk bli desperata när de inte blir tagna på allvar eller får den hjälp de behöver. Ska man verkligen behöva skada sig själv eller andra för att få hjälp av psyket idag? Att bli ratad hjälper inte direkt dessa människor i deras situation, snarare förvärrar det.

Dagens psykvård är inte den bästa, 700 miljoner har psykiatrin fått från 2005 och 2006 för att förbättra och kunna hjälpa mer. Men trots massor av pengar och en hel uppsjö av olika projekt så har idet inte blivit mycket märkbart i de nedre leden. Inte mycket konkreta förbättringar har gjorts i den psykiatriska öppenvårdens innehåll, organisering, och tillgänglighet, suicidprevention, eller psykisk ohälsa hos unga och psykisk ohälsa hos äldre. Och ändå är det väl där som pengarna borde läggas? Suicidprevention för guds skull! Att folk inte mår så dåligt att de aktivt försöker sluta leva. Men det var tydligen inte så viktigt i detta fall. Det är ju ändå oftast bara arbetarfolk som är till problem ändå.

Jag kan inte låta bli att fundera på om dessa beslutstagare har upplevt en ordentlig depression eller om de gått in ordentligt i väggen någon gång. Detta är något som jag starkt betvivlar. Undra om de fortfarande tagit samma beslut om de upplevt det hela själva. Men varför är det så att de som fattar besluten sällan har någon aning om vad det är de egentligen fattar beslut om? Politiker som inte har en susning om hur det är för arbetarna i de lägre leden men som de säger åt hur de ska leva sina liv utan en minsta kunskap om hur det är att leva under de förutsättningarna och hur deras så "genialiska" idé kan katastrofala konsekvenser. Bilden jag får är George Bush som försöker leka Gud och "göra det bästa för världen". Lite samma syn får jag av våra slipsklädda politiker som sitter och ska "hjälpa Sveriges befolkning" utan att veta hur befolkningen har det. Det är så jag mår illa.

Man kan fundera på om någon av dessa stora beslutsfattare har haft en syster, bror, dotter eller son som de har hittat på toaletten med skärsår och 11 sorters pillerburkar omkring sig, eller hängande från taken med en snara om halsen, bara för att personen mått så dåligt att han eller hon inte orkade med livet mer.  För att han eller hon inte fått den hjälp som behövdes, för att ha blivit hemskickad med en klapp på axeln och blivit tillsagt att det snart går över.

Min tilltro på samhället är minst sagt bristfälligt, och så kommer det vara tills jag får det motbevisat. Man får hoppas att det inte är så krasst och illa som jag befarar, men tills jag får det svart på vitt att så inte är fallet kommer jag förtsätta att tro att hela detta systemet är ett stort misstag och ett skämt.